Dramatiska institutet – en skola i kris?
Rapport av Bengt Westerberg till Dramatiska institutets styrelse
2005-03-23
På morgonen den 3 februari 2005 rapporterade Sveriges Radio att sexåringar i en skola i Nacka utanför Stockholm hade varit med om ett projekt om hur barn förhåller sig till sexualitet som Dramatiska institutet och Teaterhögskolan genomför. Barnen hade filmats samtidigt som de hade fått höra en pornografisk text. Rapporten utlöste en omfattande publicitet och debatt i snart sagt alla medier.
Veckan efter Sveriges Radios rapport blev jag kontaktad av ordföranden i Dramatiska institutets (DI) styrelse, Astrid Assefa, som frågade om jag kunde tänka mig att granska vad som hade förevarit i DI:s s.k. barndomsprojekt. Efter viss tvekan accepterade jag. Onsdagen den 9 februari beslutade DI:s styrelse om uppdraget och formulerade det på följande sätt: Att översiktligt kartlägga och bedöma det pågående barndomsprojektet Att noga kartlägga och analysera händelsen med barngruppen från Stensöskolan den 19 januari 2005
Att dra slutsatser från kartläggningar och analyser och föreslå lämpliga åtgärder för att förhindra att något liknande inträffar i framtiden.
Den händelse som föranledde publiciteten har kastat långa skuggor över hela DI och dess barndomsprojekt. Såväl händelsen i sig som den efterföljande mediadebatten har också spridit en oro bland berörda föräldrar, lärare, skolledare och andra. Det är lätt att förstå de känslorna.
Det har mot den här bakgrunden känts angeläget att inte bara få en bild av den händelse som uppmärksammats utan att också sätta in den i ett vidare sammanhang. Jag och min medarbetare Judith Jäderberg har med denna ambition intervjuat eller samtalat med ett fyrtiotal personer. Vid de flesta tillfällena har vi båda deltagit, i några fall bara den ena av oss.
De flesta intervjuerna har varat i över en timme, men i några fall har de varit kortare. Jag har gått igenom klipp och utskrifter från medierna. Jag har läst en hel del böcker och rapporter, i vissa fall något ytligt eftersom tiden inte tillåtit annat. Och jag har inhämtat synpunkter av olika slag från ytterligare närmare tjugo personer. I slutet av rapporten redovisas de personer som har intervjuats och kontaktats och den litteratur jag har använt.
Min strävan har varit att få någon uppfattning om barnteaterns ställning och utveckling i Sverige och den betydelse DI:s barndomsprojekt kan tänkas ha för denna. Suzanne Osten har varit initiativtagare och projektansvarig för barndomsprojektet. Jag har därför också varit nyfiken på hennes roll. Temat för årets barndomsprojekt är barn och sexualitet. Jag har ställt mig frågan hur man ska se på det.
Hänger barn och sexualitet över huvud taget ihop? Och är det i så fall ett lämpligt tema för barnteater? Som ett led i barndomsprojektet har DIstudenterna bedrivit researcharbete i förskolor, skolor och fritidshem. Det var inom ramen för detta som den uppmärksammade händelsen inträffade. Hur har detta arbete förberetts och genomförts?
Den omdiskuterade texten har ansetts vara pornografisk. Är den det eller fälldes detta omdöme bara i medial upphetsning i samband med publiceringen? Och om omdömet står sig, hur kunde det ske och hade det kunnat förhindras? Vilka slutsatser kan eventuellt dras inför framtida barndomsprojekt? Och, till sist, hur har DI:s ledning hanterat krisen? Hade den kunnat skötas bättre? Och vad kan man på den punkten lära för framtiden?
Jag har alltså ställt mig en rad frågor, som jag i den här rapporten ska försöka besvara. Jag hoppas naturligtvis att jag därmed också ska kunna belysa de frågor som DI:s styrelse och många andra kan ha efter den 3 februari.
Den som har följt den offentliga debatten kring händelserna på DI har också kunnat se att många har varit snabba att dra slutsatser. Därmed finns det också förväntningar på vad jag bör komma fram till. Som granskare kommer jag också att bli granskad. Dessa förväntningar spretar av naturliga skäl åt olika håll. En del menar att hela debatten är en storm i ett vattenglas, att den bara speglar det fördomsfulla sätt vi har att handskas med frågor kring barn och sexualitet. Andra kräver DI-ledningens avgång och att staten ska sluta finansiera hela verksamheten. Med nödvändighet måste jag göra vissa besvikna. Men kanske gör förekomsten av ytterlighetspositioner det extra meningsfullt att försöka bringa någon klarhet i vad som hänt och varför.
Jag tog på ett tidigt stadium av mitt granskningsarbete kontakt med Judith Jäderberg och bad henne hjälpa mig. Judith har ett långt förflutet som journalist på Aftonbladet och hon har därefter till häromåret arbetat i regeringskansliet. Hon har hjälpt mig att lyssna och förstå. Hennes insatser och synpunkter har varit utomordentligt värdefulla. Jag vill passa på att varmt tacka för hennes medverkan.